”Jag vet att jag inte bor i en grotta och det är krig och jag blir våldtagen av soldater och det kryper flugor som lägger ägg i öppna sår på min arm, men det är ändå orättvist.
Så jävla orättvist.
Varför har jag fått all skit?”
 |
| http://www.bokus.com/ |
Så börjar historien om Jenny som fått all skit. Men hon har satt upp en plan. Hon ska vända sitt liv, bort från skiten, och bli som hon alltid drömt om. Hon ska bli smal. Allt som krävs är disciplin och ett superschema. Men det är ju så förbannat svårt ibland, med alla frestelser som finns omkring en. Som tur är träffar hon Betty som hjälper henne och visar hur man gör – hur man både kan ha kakan och äta den – bara man gör sig av med den sen. Tillsammans är de oövervinnerliga och framstegen kommer snabbt. Inget kan väl gå fel nu?
"Hör här, hör på det här: Felnutrition har orsakat anemi. TIll följd av upprepade kräkningar har lelektrolytbalansen rubbats. Kalimvärdet är mycket under det normala och patienten visar ökad lanugobehåring […].”
Mamma tittar på mig.
”Albuminbrist. Inga proteiner. Förstår du, Jenny? Precis som du började hon med att bli vegetarian.”
Boken har ett skrämmande tema. Ätstörningar är något hemskt. Det syns, rent fysiskt, på personer som brottas med dem. Men allt syns inte, alla hemska och sönderslitande tankar som personen hela tiden måste kämpa med på insidan. Decembergatans hungriga andar är i allra högsta grad en hemsk bok. Men den har ändå något som gör den lättsam att läsa och som gör att man verkligen vill följa Jenny och se hur det går för henne. Trots att lyckliga slut inte alltid är en självklarhet när det handlar om ätstörningar.
/ Billibob
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar